Här är ett litet utdrag från något som jag lagt ut i den klassiska tråden på "Musik i fokus".

 Camille Saint-Saëns "Danse Macabre" är ett stycke programmusik, d.v.s. skildrande musik, där instrumenten är berättare. Om man lyssnar på "rösterna" från harpan, flöjten, violinen och oboen så frammanar de en berättelse från en liten fransk bykyrkogård.

Saint-Saëns byggde sin komposition från 1873 på en dikt av Henri Cazali. Ursprungligen var verket försett med text, men kompositören omarbetade den till en symfonisk dikt.  Enligt den gamla folktron som Cazali inspirerats av i sin dikt visar sig Döden på kyrkogården vid midnatt varje natt mot Allhelgonadagen/Halloween. Med sin fiol lyckas han locka de avlidna upp ur deras gravar för att dansa inför honom, och dansen pågår ända till dess den avbryts av gryningen. Här är ett litet scenario till musiken, som framfördes av New York Philharmonic under ledning av Lorin Maazel nyårsafton 2008.

Månens iskalla strålar tränger fram mellan söndertrasade moln på himlen under natten mot Halloween. Klockan i kyrktornet slår tolv tunga slag, och när det sista slaget ebbar ut hörs skrämmande toner från kyrkogården. I månens bleka sken sitter en skräckinjagande figur på en gravsten. Det är Döden som stämmer sin fiol, det låter ihåligt och falskt. Från gravarna hörs klagorop och skrik medan en kylig vind jämrande drar fram i de nakna trädkronorna.

Dödens spel lockar fram de avlidna ur jorden, och i en svepande dans far de runt i sina vita svepningar. Gravfriden tillintetgörs av deras hesa skrin och blodisande skratt. Medan Döden stampar takten rasslar skeletten runt i en allt intensivare dans. Plötsligt ebbar musiken bort och dansen stannar tvärt. Skälvande vänder de döda sina ögonlösa skallar mot månen, som om de lyssnar till ett outsägbart meddelande.

Men Döden bryter åter stillheten och dansen återupptas, ännu vildare än förut. Vinden stämmer in i den fasansfulla kören och trädens kronor jämrar sig. Äntligen avbryter Döden sitt spelande, och när stillheten infinner sig hörs en tupp gala från den intilliggande byn. De döda drar sig tillbaka till sina gravar, och synen bleknar bort i gryningsljuset.